Det finns ett fåtal kvar av dem här i världen och här är historien om två…

Har ni läst någon av de tidigare inläggen så är ni väl rätt så på det klara med att jag har oflyt vad gäller hälsostatusen på mina hundar. Stenruets Cash hade alla fel en hund kan tänkas ha utan att kvarta in: kronisk prostatit, döv på ett öra, extra kota i ryggen, fel i magen så kan ej spjälka protein ur fodret, foderallergi och säkerligen något mer också som ännu inte veterinärvården upptäckt… Således blev det ingen älghund av den. Svårt att få till älghund av något som orkar kuta 200m per släpp… Hämtade således Jämtmyrens Eko. Fick förtroende att köpa honom från en av de bättre parningarna som utannonserades det året. Började släppa/träna skogsvana första hösten. Det slutade med vad som då kallades för kennelhosta. Jag i min tur förbannade allt vad Umeå hette och skyllde på det. Behandlade och säsong 1 tog slut. Säsong 2 inleddes lovande. Men så började problemen. Hunden hostade. Då hette det att det var tonsillit. Behandlade mot det. Nytt släpp. Samma sak. Tonsillerna togs bort. Nytt släpp efter konvalescens. Samma sak. Hosta. Besök på Ultuna. Ingen diagnos. Röntgenbilder och provresultat skickade till veterinärkonferens i Las Vegas. Inga uppslag därifrån heller. Slut på säsongen. Säsong 3 inleddes bra. Ståndskall. Ingen hosta. Klang och jubelföreställning. Anmälde till tre prov. Gick ett av dem i slutet av augusti. Fick bära hunden ur skogen och sedan fick han tillbringa ett dygn i syretält och höll på stryka med. Trolig diagnos: lungödem plus akut lunginflammation. Och det är där vi är idag. Säsong 4 skall inledes med troligt lungödem. Vad det innebär framgent vet jag faktiskt inte men det är med en klump i magen kopplet kommer strykas. Jag har några superburkar som jag ska ge före och efter jakt, en riktig energiboost. Sen har jag vätskedrivande medicin som också skall ges före och efter. Men jag har inga större förhoppningar än att kunna göra ett släpp i veckan. Och det släppet får heller inte innebära djurplågeri. Så det är nervöst. Riktigt nervöst. Nästa onsdag tänker jag släppa för första gången sedan i januari. Då gick vi ett jaktprov som också blev en 1:a. Det slutade med att jag fick gå in mellan hund och älgar, ta tag i hunden och koppla. Sedan tog det oerhört lång tid att ta sig till bilen. Röntgen av höfterna visade på C-höfter dessutom. Där började ljusningen i mörkret… Peter, ägaren till Jämtmyrens kennel, skickade ett meddelande på datan och sade: Nå, såhär ska det int va. Du får en ny valp.

En stabil och trygg valp...

En stabil och trygg valp…


Så nu har jag haft lille Jämtmyrens Knut hemma hos mig nästan en hel vecka. En mer underbar valp får man leta efter. Så liten men ändå så klok. Oerhört trygg. Jag får sova hela nätterna. Kan titta på kvällsfilmen på 6:an utan något pip och liv. Inga olyckor inne. Dessutom har han redan haft sitt första ståndskall. Låt vara på en gammal benhög, men ändå! Nu är det bara att hålla alla tummar och tår att denna lilla krabat får vara frisk och kry och ha den rätta turen som krävs. Eller åtminstone slippa ha otur. Med finsk sisu behövs inte tur, bara ris mellan tassarna…

 

 

Om inte björnjägarmaffian slagit ihjäl mig på grund av dagens krönika i Länstidningen så lär väl morsan göra det efter att ha läst denna anekdot… Men det är väl bara att stålsätta sig… Under studietiden delade jag som bekant en trea tillsammans med felkönad sambo. Vi hade, om jag nu inte minns fel, en hyra på 5100. Under Fäviken Game Fair, må det vila i frid, fick jag frågan om vi kunde tänka oss att hyra ut lägenheten under ett par veckors tid till ett företag som skulle arbeta på Noliamässan. Som fattiga studenter tackade vi givetvis ja. Jag fick en månadshyra för besväret. Kontant. Stoppade pengarna i benfickan på mina nya shorts och började gå mot vår egen monter som stod längst bak på mässområdet. Då jag kom fram fanns inte pengarna i kvar i fickan. Det stora, väldigt stora, paniken kom smygande och jag började gå tillbaka längs mässtråket som så sakteliga började fyllas med folk. Gick vänster sida ned och höger upp. Kröp vänster sida ned och kröp höger sida upp. Inga pengar. Klump i halsen. Från att ha tjänat en månadshyra så blev det hux flux så att jag skulle betala 1,5 månadshyra. Dels hela hyran och sen kunde jag ju inte låta felkönad sambo få lida för att jag stoppade en bunt sedlar i en, tydligen, undermålig benficka. Men så fick jag ett infall och gick till infotältet:
-Ni kan nog inte hjälpa mig… Men jag har tappat slantar..
-Hur mycket rör det sig om?
-Femtusnetthunnra kroner har jag slarvat bort…
Människan bakom disken sträcker sig ned under densamma och kommer upp med en bunt sedlar och säger:
-Gå och köp dig en lott!

Efter lite detektivarbete kom jag fram till att det var Daniel på Stalon som hittat pengarna och istället för att göra som 99 % av befolkningen var han och lämnade in dem i infotältet med kommentaren: -Nån lär sakna dom här… Onekligen hade han rätt i det. Jag var och tackade så hemskt mycket men jag har haft en hemsk ångest över att jag fullständigt glömde bort att ge hittelön. Får genom detta försöka hjälpa till lite på traven då…

Ska man lägga pengar på saker och ting så ska man naturligtvis i möjligaste mån försöka gynna vettiga och sunda människor således får slutklämmen bli den att ska man köpa jämthund så ska man handla av Jämtmyrens Kennel och ska man köpa ljuddämpare till bössan ska man ha en Stalon. Jag sålde f.ö min dämpare av märke X och köpte en Stalon WM110 just pga detta. Så hoppas att den gode samariten fick en liten bonus för en såld dämpare i alla fall…

I övrigt så är bössan inskjuten, hunden tränad och människan laddad inför den enda händelse som egentligen betyder någonting: Älgjakten. Jag har semester och är hemma med Knutte så jag återkommer lite senare med något jaktligt…