Ja. Det blir ingen regelrätt requiem men ändå i särklass det tyngsta inlägg jag någonsin försökt författa.
Elvis på Ståhlemarssten.
Efter att ha varit med oss i nästan elva härliga år så lämnade han byggnaden klockan 14.30 den 24:e november 2012. Boghältan blev för svår. Han hade för ont för att fortsätta vara med.
Det började hösten 2001. Som en total novis med bara ett fåtal älgar på samvetet satt man på ett knaggligt 33.6-modem och läste jämthundklubbens annonser. Kollade jyckedata. Arbetade metodiskt. Ringde på de annonser som lät intressanta. Som förstagångshundköpare blev man väl inte bemött med applåder från alla man ringde åt. Men en kille visade sig villig att sälja en hanhundsvalp. Det var efter Ränkeskogs King och undan Klarälvens Freja. Båda två svenska jaktchampions. Valparna föddes i februari och jag blev uppringd. Jag minns det som igår. Jag befann mig mitt på Storgatan i Östersund, i korsningen med Hamngatan där det idag ligger en kryddbutik. ”Du får ta en valp” minns jag att han sa, ”Vad vill du att han ska heta”.
Svaret var lika givet som det var kort: ”Elvis” sade jag.
Sagt och gjort. I slutet av april bar det av. Jag minns att jag drog på mig mitt livs värsta försovning inför en viktig händelse. Vaknade av att Ers och Lars-E stod och slängde sten på rutan. Panik. Åt frukost på OK i Svenstavik. Sen rullade 20V:n i inte alltför laglig hastighet ner mot norra Värmland och Höljes.
Man hade läst kilometervis med litteratur i ämnet älghund men när det väl var dags att välja valp så var det som bortblåst vad alla världsmästare skrivit om. Det var redan givet. Det var den coola valpen som bara satt och glodde och var förbannad på alla de andra som ville leka som skulle följa med mig hem. Uppfödaren hade döpt alla valpar med de namn köparna ville ha. Men då man väl kom ner talade han inte om vilken valp som hade vilket namn så man inte skulle välja valp efter namnet så att säga. Behöver jag säga att jag valde den som hette Elvis?
Nu började en väldigt stor omställning och man fick svart på vitt att man är dum i hela huvudet. Ingen vattenskål. Ingen matskål. Ingenting. Hade inte ens tänkt tanken. Men Elvis tog allt med ro och sedermera ordnade sig allt praktiskt. Som valp förstörde han en sak: han bet toppen av ett stearinljus. Överkomligt…
1,5 år och bus på gräsmattan.
Sommaren tillbringades till stor del i skogen. Tränade lite inkallning och skogsvana. Söket var lite halvtrångt men blev successivt bättre. I slutet av augusti var han 6 månader. Då kom första skallen, det var en kviga och det tokskenade. I södra kanten på Forstjärnen stod hon. Då ställde jag hunden ett tag, tyckte han var lite för ung. I slutet av oktober började vi gå på allvar. Jag, Roger och Elvis. Ibland skällde det. Ibland var han och åkte pulka med några ungar och en gång var han in på en gård och bet ihjäl en höna så man fick stå med mössan i hand och skämmas… Hösten 2002 fick jag inte skjuta någon älg.
2003. Jag, Roger och Elvis. Hunden skällde. Vi stötte. Hunden skällde. Vi fick inte skjuta. Hunden skällde. Vi bommade. Alla grät. Utom Elvis, han var nöjd ändå. Han var alltid nöjd. I slutet av denna höst blev min arma moder orolig för hunden, då han visat tendenser att vara borta några timmar efter älg, så hon köpte en pejl. Det blev väl ingen större jaktlig revolution annat än att man tittade på blinkande lampor istället för att lyssna så man gick åt fel håll några gånger… Men efter ett tag lärde vi oss även den. Men under ett gångstånd slog han hål på ögat. Operation och förstörd säsong.
2004 började jag bli orolig. Måste få skjuta för hunden. Han skällde på. Gick inte så mycket med honom i september under jaktveckan. På tisdagen under oktoberveckan fick jag äntligen skjuta en kalv på stånd. Vid Rogers torn efter Månstaån. Sen kan man väl säga att det rullade på… Ståndarbetet befästes och det stod rätt ofta. Anmälde på prov. Gick några nollor innan han tog första 1:an. 85,5p och SM-kval. Sen jävlades det något år med skador, sjukdom och annat men tillslut tog han kvarvarande ettor och championatet var ett faktum. Jag tror dock inte hunden brydde sig nämnvärt om det. Han var sig lik…
27 och Elvis med en kalv fälld efter en bra jakt.
Som hund var han oerhört snäll. Han visade aldrig något någon gång mot en människa. Däremot tålde han inte andra hanhundar. Han ville aldrig leka. Han ville jaga, äta och sova. Han var, som det heter på jämtska, en riktig ”gammelstrek”. Han kunde bli sur då man pratade i telefon då han ville sova. Han tittade på en och gick med raska steg ut ur rummet och slängde sig ner någon annanstans så han skulle få sova ifred.
De sista åren var han nästan överdrivet tjurig. Men det har rett ut några eftersök å andra sidan så man ska absolut inte klaga. Hellre vänta på att en hund ska sluta jaga än att gå och vänta på att den ska börja…
Elvis är saknad av många, naturligtvis av familj och jaktlag men även av sådana som aldrig jagat en dag i hela sitt liv.
Han lämnar ett oerhört tomrum efter sig. Inte bara för att man mist den bästa vän man någonsin haft utan även för att framtiden ter sig oerhört meningslös just nu. Förr om åren då säsongen var avslutad kunde man se fram mot konditionsträning i skidspåret, tjuvsläpp, grävlingsjakt och älgjakt. Då var det roligt att bygga pass. Då kunde man göra detta med tanken: ”Här kan jag sitta och sova någon timma innan det är min tur att gå med Elvis”. Nu är allt sådant borta. Glädjen med jakten är borta. Glädjen att arbeta är borta. Men nu vet jag att Elvis skulle bita mig hårt och länge om han visste att man tänkte så, så jag har på känn att en konstellation är på gång som kan säkerställa meningsfullheten i denna hobby även framgent…
Ord är futtiga när det gäller sådant här. Men jag vill avslutade denna skrivelse med att säga: Tack. Tack för alla underbara stunder. Tack för att Du hjälpt mig jaga någorlunda framgångsrikt. Tack för att du fanns.
Elvis has left the building…
 
 
/Jonas