Jaha. Julen är avklarad och snart även januari. Det betyder att älgjakten snart är slut, det är dags att dra hästtäcket över huvudet och gå i ide till 16/8 då någon form av substitut börjar igen.
Januari är årskrönikornas tid. Vi får återigen gråta över bragdbetonade damstafetter från Ryssland. Vackert så. Men jag tänkte väl ge mig på att göra en egen årskrönika.
Januari: Dvala. Håller på kvävas av matos i lägenhet i Umeå. Längtar hem.
Februari: OS. Håller på kvävas av matos i lägenhet i Umeå. Längtar hem.
Mars: Minns inte något speciellt som hände i mars. Eller jo, luktade matos i läghenheten. Vid det här laget har det även satt sig i kläderna som hängde i hallen.
April: Tror det var då vi var till England. Det var roligt. Såg Manchester City – Southampton och åt pubmat.
Maj: Flyttade hem och började kravla i vindfällen.
Juni: Jobbade.
Juli: Jobbade.
Augusti: Jobbade. Sköt en fin bock på lock på premiären. Jagade ingen mer bock.
September: Jobbade. Jagade. Sköt ingen älg.
Oktober: Jobbade. Jagade. Sköt ingen älg.
November: Jagade. Sköt 2 älgar på ståndskall.
December: Jagade. Sköt några rådjur. Ingen älg.
Ja, men så tokigt år har det ju ändå inte varit. Nu är matos och annat passé. Vad gäller jakten så har jag även där en rätt bra statistik. Om man räknar in då Eko smet i maj och skällde älg så har jag släppt totalt 8 gånger på hela säsongen, då räknat maj-januari 15 (sista släppet 1/11). Han har skällt bra 6 av dom gångerna. Har skjutit två. Det blir väl på 25 % av gångerna. Det kan ju inte vara så tokigt ändå? Att det sen var på samma släpp dom sköts kan vi väl bortse från så även jag får frottera mig bland framgångsmakarna för en gångs skull…
Totala antalet älgjaktsdagar blev ungefär 35. 34 här hemma och 1 i Junsele. Går inte att klaga på det heller. Eller ja, förutom att man suttit på pass 27 jaktdagar då… Det är 77 % av totala antalet…
Såhär fin var vyn på ett av älgpassen i Junsele.
 

Då jag for hem från jakten i Junsele började Storsvensken v 2.0 låta konstigt. Trodde jag hade fått in snö någonstans. Helt plötsligt slutade den låta konstigt, körde hela vägen hem och då jag svängde in här på gården och lade i backen började den låta konstigt igen. Ridå. Fick tid på en verkstad efter alla helger. Konstaterat att ac-pumpen havererat varpå det var millimetrar från att multiremmen gått åt helvete och dragit med sig kamremmen. Då hade det blivit topplockssallad deluxe. Utan dressing. Så lite tur i oturen var det allt. 11.150 kronor senare konstaterar man i sitt stilla sinne att det är högre makt som säger: Skomakare bliv vid din läst. På klarspråk: Som straff för att man för en gångs skull fick fara någon annanstans och jaga älg så förstörde Gud min ac-pump. Vackert så.
Under jullovet… Ja, jag tänkte skriva jullovet. Jag har fan inga lov längre.. Under julledigheten,skall det stå, så gjorde vi tappra men fruktlösa försök att jaga rådisar. Bra drev varje dag men inget skjutet.
Måste ha luktat ont, det vände rätt nära… Riktigt spännande var det i alla fall…
 

Julaftonen tillbringades tillsammans med familj i lugn och ro i stora staden. Eko fick ett ben och en ny filt i julklapp.
Eko är nöjd med julen.
 

Men sen kommer ju den stora skammen och nesan… Som egentligen hela inlägget skall handla om… Att som hundförare okynnesskjuta en älg. Det är vad jag har gjort. Men samtidigt skäms jag inte för det heller… Låt mig förtälja:
Efter veckor av pip och gnäll på att ”det är inga spår över nån väg”, ”det är för skarpt”, ”det är inte för skarpt”, ”jag har inte tid”, etcetera etcetera så var det en söndag i januari som det ramlat ner 1 decimeter bomull över Gransjötrakten. Vinterns finaste jaktdag så långt. Man gick som på moln. Ja! Nu skulle vi ut och jaga. Sagt och gjort. Samling klockan 9. Jaha? Sen då? Inga hundar. Nähä, för det fanns ju inga spår någonstans så det gick inte att jaga. Eller så svarade man inte i telefonen. Eller så kunde man få snö i nacken för det var upplega så det var inget roligt att gå. I vredesmod så bestämde vi, jag och den andre tappre passaren som stod på samlingen ,för att ändå göra ett försök. Vi for ut på ett näs och bestämde oss för att gå. Han mellan sjön och en väg. Jag mellan den vägen och en annan väg. Försten som kom på spår av ko och kalv fick vara hund och den andre fick ta tjuvpass. Vi gick, tysta som möss eftersom det var pudersnö, genom marken. Jag såg lite nattspår av rå och räv, men inga älgspår. Kom ner på en gammal inäga och ropade på 27 1/2 på radion och frågade vart han var. ”-Helvetesjävlaskit jag har sett ko och kalv, men såg bara kalven och vart osäker, dom stack nyss, jag hakar på”. -”Okej, jag stannar här”, svarade jag.
Tittade ner på backen. Sparkade upp ett hål i snön och satte mig på knä. Tittar upp. Då ser jag en kalv i fyrsprång mitt på lägdan. Blir osäker. Är det en liten kviga? Då kommer kon ut. Ser helt plötsligt klart och tydligt att det är en kalv. Osäkrar. Följer med. Gör ett högt lockläte. Kalven tvärstannar. Poff. Ridå. 1 timme och 10 minuter från det vi stod på slakteriet tills dess vi var tillbaka med kalven. Utan någon hund. Utan att det fanns älg på marken…
 Min första, och förhoppningsvis sista, okynnesälg.
 

 Obligatorisk fastkörning. 
 

Och eftersom det är så förbannat inne med sociala medier och annan skit så tänkte jag bjuda på något mycket speciellt. Något jag roade mig med under ett händelselöst älgpass någon gång i september… En #moosehunt-duckface-selfie.
Håll till godo. Tagga derå på insta!
 Spänningen var ooooolidlig…
 

Vad mer finns att förtälja då? Jo, har vevat igång skotern och packat skidspåret. Tyvärr är det alldeles för lite snö för att kunna åka skidor. Buken får frodas några veckor till. Jaja, det roliga med träningen är ju att se resultat… Resultat lär dock synas om man ska bära ut 240kg salt. I år igen.
Sen har jag även ramlat över ett av skogens mysterier… Jag vet ärligt talat inte vilken konstnär som varit framme men motivet och kantigheten tyder på en tidig Picasso. Möjligtvis en pubertal Monet…
 Om alla konstverk berättar en historia så är det nog detta konstverks historia jag helst vill höra… Vem? Varför? När?
 

Och för att sen bli lite allvarliga igen… Vilken veterinär skall man åka till? Jag kan inte släppa det här med antibiotikan alltså… Det är många hundar numer som åker på halsinfektioner av olika sorter. Tonsillerna opereras, antibiotikakuren ges. Hunden blir bra och börjar fungera igen. I mitt fall är det så här: tonsillerna opereras, hunden trycks i mängder med kortisongift, hunden blir inte bra. Det finns otaliga exempel på detta. Det är en hund av vad jag hört som konsekvent vägrats antibiotika. Det är min hund. Samtidigt är det en hund av vad jag har hört som inte blivit bra från en halsinfektion. Det är också min hund.
Vart skall man ringa för att få den behandling som krävs för att hunden skall bli frisk? Hör min bön. Halmstråna som från början var en hel kärve är numera en väldigt väldigt gles kvast….
Väl mött och på återhörande.